Ja, viljan kommer man långt på. Jag har som sagt en sjukdom som heter IBS, det är en tarmsjukdom som för mig har varit väldigt påfrestande och som har gett mig många motgångar. Jag har gått gymnasiet i 4 år och nu läser jag på folkhögskola. Min ibs har gjort så att jag vissa mornar inte orkat upp till skolan för att jag har legat och krampat hela nätterna, jag behöver ibland springa på toa men framförallt har det varit smärtan i magen som varit mitt största problem. Jag fick min diagnos för ca 6 år sen och innan de kom på vad det var för fel så åkte jag in och ut från sjukhuset i 3 månader. Mitt tillstånd idag är väldigt upp och ner, vissa dagar märker jag inte att jag är sjuk och andra dagar kan jag ligga i sängen och bara gråta. Men detta har gjort mig som person så mycket starkare. Jag har lärt känna min kropp och jag har lärt mig så himla mycket om hur våra kroppar fungerar. Jag vet vad jag får ont i magen av, det kan vara en viss mat och stress. Jag vet oftast vad jag ska undvika men ibland kommer dessa kramper ändå. En stor del av min skolgång har gått snett pga min sjukdom, jag har inte vågat gå till skolan för att jag är rädd för att jag måste springa på toa men även för att man inte vet när smärtan kommer, man får liksom ingen varning. Många tror att "ja men ont i magen det är väl inget" men jag brukar jämföra det med magsjuka och det är inget man vill gå till skolan med. Jag tar dagen lite som den kommer och försöker se allt positivt, det är något jag måste göra för att orka. Mycket tack vare personerna jag har runt omkring mig, utan de hade jag aldrig orkat fortsätta kämpa.
